Evenemang | Sverigedemokraterna i Lund | Sida 6

Evenemang

  • Ett energibolag presenterar sina visioner

    Av hansolof.andersson den 20 september, 2007
    0

    Grand hotel i Lund

    Onsdagen den 5 september var vi Sverigedemokrater i Lund inbjudna till ett evenemang ordnat av det kommunala bolaget Lunds Energi. Bolaget fyller faktiskt hundra år i år. Evenemanget ägde rum på Grand Hotel, och var på många sätt ganska imponerande. Det var inte vad man kunde förväntat; ett självgott hyllande av det förflutna, parat med professionell optimism inför framtiden; utan ganska realistiskt inriktat på de stora utmaningar energibranchen står inför. Lägg märke till att jag skriver ”ganska realistiskt”!

    Först i talarstolen är Jan Samuelsson, Lunds Energis VD. Det första ord han säger är ”Klimatfrågan…”. Lite senare i samma mening säger han ”…klimataffären”, ett uttryck jag aldrig hört förut! Med detta har han förberett oss alla som sitter där, politiker, näringsliv, och vetenskapsmän, på vad som komma skall. Efter några ord om bolagets ekonomi, och en del annat, lämnar han över ordet till den förste föreläsaren. Det är Thomas B Johansson, professor i energisystem, och verksam vid Internationella miljöinstitutet vid Lunds universitet. Han har tidigare varit ansvarig för energi- och miljöfrågor inom FN:s utvecklingsprogram, UNDP.

    ”Ska man göra något åt problemen, så krävs det radikala åtgärder, samtidigt. Jorden befinner sig i ett tillstånd utanför de naturliga variationerna under de senaste 400 000 åren.”, börjar han. Sedan lägger han fram en rad exempel på hur människan förändrat sin miljö, och när han nämner saker som har orsakat ekonomiska problem, så kan jag tydligt märka hur en del personer i riktigt dyra kostymer i publiken vrider på sig. Ett sånt exempel är att torskfisket utanför Newfoundland, efter att tidigare ha gett 100 000 till 200 000 ton per år, sedan 1992 inte ger några fångster alls. Andra, mindre ätbara, arter har tagit över torskens tidigare habitat på grund av överfiske.
    Sedan går han över till växthusgasernas påverkan på atmosfären. Jordens medeltemperatur har under de senaste 400 000 åren varierat ned till cirka 6 grader kallare än nu, och när det har varit i den lägre delen av det spannet, så har det varit istid. Just nu är det ovanligt varmt, och de mänskliga koldioxidutsläppen har hittills ökat medeltemperaturen med 0,7 grader. Johansson hävdar att de artificiellt skapade koldioxidutsläppen behöver vara noll år 2050 för att det ska vara någon rimlig chans att hindra temperaturökningen vid två grader. ”Var finns landets politiska vilja?” frågar Johansson. ”Det finns ingen marknad som klarar av att göra sådana här omställningar utan hjälp från statsmakter”.
    Det är sannerligen inget glatt budskap Thomas B Johansson har om chanserna att hindra den globala uppvärmningen. Hans slutsats är ”Problemen är inte tekniska,de är politiska”. Han nämner sådant som statliga subsidier till kolindustrin i många länder.

    Efter en paus får vi lyssna på Mattias Rapp, chef för intresseorganisation Svensk Vindkraft. Han är naturligtvis inbjuden just för att Lunds Energi gärna vill satsa på vindkraft, vi har redan flera ”snurror” inom kommunen. Mattias Rapp hävdar att vindkraften numera är lönsam, speciellt efter de senaste årens stigande elpriser. Han berättar att det är ett mål inom EU att 20 procent av all energi år 2020 skall komma från förnyelsebara energikällor, detta kallas ”20-20-20-målet”.

    Näste talare är Tomas Kåberger, adjungerad professor vid Internationella miljöinstitutet vid Lunds Universitet. Han är uppenbarligen inbjuden för att ge stöd åt den energikälla som Lunds Energi planerar att nästan fullständigt stödja sig på inom några år: bioenergi.
    Tomas Kåberger låter som en försäljare, inte en vetenskapsman, när han talar för bioenergi. Hans tro på denna energiform är bergfast. Det handlar mycket om etanol och pellets, och han är noga med att påpeka att eftersom sjötransporter är så enormt mycket billigare, både ekonomiskt och miljömässigt, än transporter på land, så kan det mycket väl vara helt rationellt att vi i sverige importerar biobränsle från andra sidan jorden!
    Men han lyckas inte riktigt övertyga mig om att biobränsle är framtiden. Det påpekas flera gånger under dagen att livsmedelspriserna nu faktiskt har börjar stiga (bland annat på grund av övergång till resurskrävande animaliskt protein bland den nya medelklassen i Indien), så det överskott på odlingsmark som resonemanget bland annat bygger på, kanske inte finns mycket längre.

    Alla föredragshållare på detta evenemang är överens om att de fossila bränslena måste avskaffas, och alternativen sägs vara de förnyelsebara energikällorna. Men då saknas naturligtvis en energikälla i resonemanget: kärnkraften.
    Det är märkligt, det verkar fortfarande, 27 år efter folkomröstningen, vara omöjligt att tala om kärnkraften. Lunds Energi kan naturligtvis inte bygga egna kärnkraftverk, men nuförtiden sitter inte bara nordens, utan hela Europas elnät ihop, och Lunds Energi säljer både fjärrvärme och elektricitet. Det nya kraftverk man planerar att bygga utanför Lund, I Örtofta, skall ersätta det ganska stora användande av naturgas man nu har, med ett nästan fullständigt förlitande på biobränslen. Örtoftaverket ska producera både värme och elektricitet.
    Men de resonemang som förs denna dag är inte på något sätt begränsade till Lunds kommun, utan all argumentation förs i globalt eller nationellt perspektiv. Och då borde kärnkraften vara med i resonemangen.

    Men under det sista föredrag vi får lyssna till innan lunchen, fortsätter lovsången till biobränslena. Den här gången blir det lite poesi i det hela, när Carl Piper, ordförande i Högesta & Christinehof förvaltnings AB, berättar om hur ett stort gods kan använda halm och andra restprodukter för att producera energi. Det är rena Jacques Werup i de jordiga och friskluft-fulla klangerna i orden. Men Carl Piper påminner oss också om det som Tomas Kåberger sköt ganska mycket åt sidan i sina resonemang: marken behövs också för att odla mat. En del biobränslen konkurrerar med matproduktion, andra gör det inte.

    Mattias Rapp, Carl Piper, Lena Slovak

    Under eftermiddagen fortsätter det hela med paneldiskussion mellan deltagarna. Det sägs inte så mycket nytt där, men Tomas Kåberger preciserar vad han tycker behövs för att vi ska komma ifrån de fossila bränslena: En generell koldioxidskatt, istället för systemet med utsläppsrätter, som är det som är i bruk i Europa nu.

    Den näste föreläsaren är meteorologen Martin Hedberg. Har arbetar på Swedish weather and climate center, ett företag som, såvitt jag förstår det, kan betraktas som konsulter inom områdena väder och klimat.
    Martin Hedberg har tagits till Lund denna dag för att definitivt slå spiken i kistan för eventuella tvivel om att mänsklighetens utsläpp av växthusgaser är allvarliga, eventuellt fatala. Föredraget han håller, ackompanjerat av en visuellt effektiv power point-presentation, är entydigt i sin bild av forskningsläget. Det är ingen mening att jag försöker återge det i sin helhet, men han förklarar för oss att det är tre faktorer som genererar klimatförändringar: solinstrålningen, planetens albedo (färg), och växthusgaserna, som verkar som isolering. Han redogör för ståndpunkterna inom klimatforskningen, och hans slutsats är samma som den som Tomas B Johansson presenterat några timmar tidigare: läget är mycket allvarligt. Den globala uppvärmningen är orsakad av mänskliga aktiviteter, och radikala åtgärder behövs för att vi ska kunna hejda den. På frågan om världens forskare är överens om detta, svarar han att de är ”klockrent” överens.

    Martin Hedberg, meterolog

    För att ytterligare inskärpa hos oss att de fossila bränslenas tid måste upphöra, får vi sedan lyssna på ett föredrag av Vladislav Savic från Sveriges Radio. Det handlar om kampen om oljan. Den bild han ger, centrerad kring maktkampen i mellanöstern, tycker jag är gravt förenklad. Han beskriver det som en kamp mellan USA och Kina, och att USA helt enkelt vill ha militär kontroll över så stor del av mellanöstern som möjligt, bara för oljans skull. Det påståendet är lite svårt att tro på, med tanke på de enorma belopp den amerikanska närvaron i mellanöstern kostar. Det finns naturligtvis ren säkerhetspolitik i det hela också, som till exempel kampen mot terrorism, och oron för ett eventuellt iranskt kärnvapenprogram.

    När det hela är över framåt kvällen, är det ju ingen tvekan om att vi till stor del fått vara med om ett säljmöte från energibranchen, och det står klart att i alla fall vårt lokala energibolag, Lunds Energi, har en mycket klar bild av framtiden och hur dess utmaningar ska bemötas. Som kommunpolitiker beundrar jag den klara visionen i det hela, men saknar, som sagt, en komponent i dessa inte bara kommunala, utan också nationella och globala resonemang vi lyssnat på. Kärnkraften borde varit med, inte nödvändigtvis för att den skulle vara bättre än biobränsle och vindkraft, utan därför att den globala energiekvationen inte är realistisk att få ihop utan både fortsatt drift av de cirka 400 reaktorerna i världen, och en kraftig utbyggnad med fler reaktorer. En sådan utbyggnad pågår bland annat i Indien och Kina, och som bekant i Iran. Men i Sverige åldras våra kärnkraftverk, utan att det finns någon realistisk plan för hur energin från dem skall ersättas den dag de är utslitna. Energibranchens i övrigt friska visionerande om framtiden är inte utan sina förträngningar.

    07-09-20
    Hans-Olof Andersson

  • Kväll med Hemlösas förening

    Av hansolof.andersson den 17 september, 2007
    0

    Tisdagen den 11 september var det dags för det årliga evenemanget med Hemlösas förening i Lund. Om ni läser de lokala tidningarna har ni säkert sett flera artiklar om dess verksamhet och om de hemlösas situation. Evenemanget ägde rum i stadshallen, och i foajén fanns en imponerande utställning med tidningsklipp från de senaste åren; det måste ha varit flera hundra. Att lyckas få pressen att komma är en konst i sig, och uppenbarligen har ledningen för hemlösas förening lyckats mycket bra, troligtvis med en helt medveten strategi för att maximera uppmärksamheten.
    De ledande personerna i föreningen är inte hemlösa själva, de är helt enkelt personer som jobbar ideellt med de här frågorna. Jag fick innan själva evenemanget tillfälle att prata med ordföranden Gertrud Arnljung, och en av de andra, diakonen Margareta Westring. Själsligt verkade de inte vara det minsta hemlösa, utan klart fokuserade. Bra!

    Det hela började med en inbjuden gästföreläsare, Nina Ljung, som jobbar på socialtjänsten på Stockholms kommun. Hon berättade att det finns cirka 3000 hemlösa i Stockholms stad, (vilket kan jämföras med cirka 140 i Lund) Hennes föredrag var bra, eftersom det ganska utförligt presenterade tänkandet inom arbetet mot hemlöshet. Stockholms kommun har något som heter ”Tak-över-huvudet-garanti”. Genom kommunens storlek har man möjlighet att ha flera olika sorters härbärgen, anpassade efter olika behov. Drogmissbruk är utbrett bland de hemlösa. På vad man kallar ”lågtröskelboende” är man ganska tolerant mot folk. De boende får missbruka, men inte på själva boendet. Sedan har man andra boendeformer, egna lägenheter, som den boende måste vara helt drogfri för att få tillgång till.

    Sedan var det dags för debatt mellan politikerna. I Lund har vi ju nio partier i fullmäktige, och jag får säga att det vara ganska trångt framme på stadshallens podium. När debatten började visade det sig tyvärr också vara idémässigt trångt bland politikerna. Det råder uppenbarligen ingen större oenighet om hur hemlösheten Lund ska bekämpas. Alla de andra politikerna talade om de olika projekt och åtgärder som pågår. Man har uppenbarligen lyckats minska hemlösheten i Lund, men vad är det som säger att den inte ökar under nästa lågkonjunktur? Jag tänkte med fasa på perioden i början av nittiotalet, då en lågkonjunktur, kombinerad med en blocköverskridande psykiatrireform, på några få år etablerade de hemlösa som en del av stadsbilden.

    Så när jag fick ordet var det naturligt att försöka föra över samtalet på en analys, ett försök till förståelse av hemlösheten. Här kommer ett utsnitt ur en transkribering av en ljudinspelning av debatten som jag senare fick ta del av. Det börjar med de sista orden ur ett längre anförande av folkpartiets Carolina Nordbeck. Det citerade stycket visar ganska väl hur de andras retorik lät:

    Carolina Nordbeck, (fp):
    ”… det pågår en diskussion av finansiering av projekten. Det händer en hel del, och det är jättebra att det händer saker, och att det sker i enighet, så att det inte blir nån slags pajkastning, utan vi är överens från yttersta vänstern till yttersta högern”

    Debattledaren Gösta-John Bredberg:
    ”Är det därmed in inbjudan till Hans-Olof, du representerar ett nytt parti i fullmäktige. Har du utifrån dina utgångspunkter en annan syn på de här frågorna, eller instämmer du i vad de övriga har sagt?

    Hans-Olof Andersson, (sd):
    ”Jag är väldigt glad över att Carolina vill ha bred enighet, för det innebär ju att den politiska autismen kanske börjar lätta i Lund, och man kan få ett samtal! Det talades här om ”de båda blocken”, förresten. Vi betraktar oss ju som ett eget block.
    Ja, alltså, vad jag fascineras av här är att de andra politikerna här betraktar detta som ett administrativt problem, huvudsakligen. Dom är naturligtvis mycket djupare in i nämnderna och allting, vi sverigedemokrater sitter ännu inte i några nämnder.
    Jag vill titta på framtidens politik, där man istället ska tänka analytiskt och visionärt, på vad det är som händer. Det jag tänker nu, är att vi sverigedemokrater i Lund, vill jobba genom att arbeta med alkohol och droger på skolnivå. Varför sätter unga igång att använda alkohol och narkotika? Jo, det är därför att de lever i ångest och våld, de lever i ett upplöst folkhem där våldet tilltar. Detta är ju en grundideologi hos flera av våra politiska kontrahenter, till exemel Sven-Bertil här, att upplösa samhället, att splittra det i klasser och förstöra samhället, och den borgerliga sidan här har ju inget förtroende alls i sociala frågor”

    Sedan debatterades det ytterligare en stund, men när det var slut och vi gick ut i det ännu sommarvarma Lund var det nog inte många som tänkte på att vintern inte är långt borta. Under mina fjorton år (1992-2006) som tidningsbud i Lund fick jag många vintrar släppa in uteliggare och missbrukare i portarna för att de inte skulle frysa ihjäl. Mot oss tidningsbud var de i alla falla aldrig farliga, knappast ens otrevliga. Många av dem hade märkliga historier och livsöden att berätta, jag har skrivit ned en del, ni kan få ta del av dem om ni hör av er. Släpp in en uteliggare i en trapp i vinter, så att de i alla fall kan få sova inomhus, när de inte hittar till Piletorp eller detta är fullt.

    07-09-17

    Hans-Olof Andersson