Byxornas roll i politiken | Sverigedemokraterna i Lund

Byxornas roll i politiken

Byxdjävulen på 1500-talet

Den politiska historien innehåller en rad exempel på användande av klädesplagg i argumentationen. Det mest berömda kanske är Chrustjevs bankande med skon i talarstolen. Den klassiska manliga signalen för att markera överhöghet är att bära dyrare kostym än motståndaren. Ciccolina vann mycket av sin politiska framgång genom att göra sin Bh arbetslös. Hon kan tyckas radikal i det avseendet, men i ett längre historiskt perspektiv får hon nog erkänna sig besegrad av sina förfäders kontrahenter gallerna, som chockade romarna genom att strida nakna.

I Lunds kommunfullmäktige är det oftast lugnare än så. Sedan vi Sverigedemokrater intog våra platser efter valet, har läktaren i Lunds Stadshall visserligen ibland gästats av åskådare som även inomhus har varit så gediget påklädda att man inte ens kunnat se deras ansikten. Det har rört sig om unga personer med vaggande gång och svajande moralisk grundkompass. De skulle aldrig kunna göra en Chrustjev, för utan sina kängor skulle en av deras främsta argumentationsmetoder, att sparka på folk, bli ganska verkningslös.
Nej, det är inte dessa som är de verkligt otäcka i Lunds politik. Sedan fullmäktigemötet torsdagen den 29 mars har lundaborna något mycket värre att frukta. Kanske är nittiotalets stora modefluga mooning på väg tillbaka?

Det tilldrog sig i den tiden då mötet hade kommit till interpellationsdebatt. Socialdemokraterna hade frågat om de borgerliga skulle konkurrensutsätta överförmynderiet. Socialdemokraterna anser att det skulle vara olagligt. Tillfrågade jurister har svarat med kluven tunga. Nu hade det alltså interpellerats om saken, och en folkpartist frågade om Anders Almgren, socialdemokraternas nye unge chef i Lund, kunde tala om på vilket sätt det var olagligt. Vilken var den tillämpliga paragrafen?

Jag skriver det här, och jag skall försöka att inte vara alltför raljerande; därför att jag vill skildra för er hur det går till i kommunfullmäktige. Vilka enkla knep det är som används, och dumt det kan vara, och för att påminna om, att det inte spelar någon roll att Göran Persson inte är statsminister längre. Pamperiets mekanismer är nämligen tidlösa, och den socialdemokratiska varianten är den som är tänkt att verka på åhörarens allra mest primitiva plan.
Vad gör en ung socialdemokratisk broiler om han inte har ett svar? Han går upp i talarstolen och markerar sitt revir med testosteron, förstås. Försök för ditt inre öra föreställa dig en affektfylld, förorättad röst, som inte kan få fram något annat svar än:
– Ingen ska fan dra ner byxorna på mig!

Sedan fradgan hade landat på talarstolen framför honom och det värsta av pinsam stämning hade lagt sig, fick han en reprimand av ordföranden. Men vi hade fått se hur det går till när en ny makthavare, i ett utfall riktat kanske lika mycket mot de egna som mot andra partier, försöker skapa respekt för sig själv.
Ibland är politiken teater, ibland är det äkta dramatik. Det finns också ögonblick då misslyckad teater blir till högre dramatik. Anders Almgren, en ung sympatisk kille, skulle ha varit ärlig och enkel, och sagt att han inte visste. Det hade vunnit respekt. Han förstod inte att ingen annan i salen, möjligtvis med undantag från hans sambo som sitter på miljöpartibänken, kan dra ner byxorna på honom. Det är bara han själv som kan det, och det var just det han gjorde. Men visst, det är möjligt att det var någon i hans eget parti som tyckte att han gjorde bra ifrån sig.

Nu har vi Sverigedemokrater tillbringat snart ett halvt år i Lunds kommunfullmäktige. Vi kan konstatera att många av de förutfattade meningar människor har av kommunpolitik inte stämmer. Det är inte bara ett maskineri där döda själar vandrar som hålögda trälar i en grottekvarn. Det finns faktiskt individuell vilja, till och med personer som drivs, om än kanske inte helt styrs, av moraliska grundprinciper. På just detta möte kunde man till exempel se något ganska ovanligt, nämligen ett parti som öppet visade splittring i en omröstning. Det handlade om ett plan- och byggärende, och partiet i fråga var folkpartiet. Jag kommer att tänka på vad någon skrev i en kommentar på sd-blogg för ett tag sedan, angående just folkpartiet: ”Att vara liberal, det är att inte veta vad man vill”.
Som parti visste de inte vad de ville, men som individer var det bättre ställt med den saken. Demokratin visade livstecken. Självklart är nästan allt bestämt redan innan det är dags för möte i kommunfullmäktige, och så måste det ju naturligtvis vara, men det finns faktiskt en del kurage i vissa politiker. Det är inte hjärna som primärt saknas i svensk politik, det är det organ som behövs för att bära upp hjärnan; nämligen ryggrad.

Vad som håller på att hända i svensk politik är en helt naturlig moralisk återfödelse. En stor del av de ”gamla” politikerna är i själva verket sverigedemokrater, de smyger fram till oss i foajén i Lunds stadshall och säger det när de känner behov av några ärliga sekunder. Men de vet att de skulle kunna drabbas av avskedande från jobbet, trakasserier från facket, och överfall på öppen gata, överfall som polisen sedan struntar i att reda ut, just för att det är oppositionella det drabbar. Polisen är ett lydigt redskap för makthavarna.
Sverigedemokraterna har ingen brist på medhåll för det vi tycker, men det är rädslan som, helt naturligt (hur skall en gammal kvinna kunna försvara sig om hon blir överfallen av ett gäng i svarta huvor?), gör att de flesta politiker är dömda att aldrig våga gå över till oss. Man ställer upp för Sverigedemokraterna för att man vågar. Det handlar om moral i ordets mest konkreta bemärkelse, nämnligen mod.

När vi Ssverigedemokrater inte är tillräckligt insatta i ett ärende för att ta ställning, så säger vi det öppet. Varför skulle vi ljuga för de som har valt oss?
När det gäller våra motståndare så behöver vi knappt anstränga oss för att få se dem falla. Vi behöver bara hjälpa väljarna att öppna sina ögon. De styrande i Sverige är både manliga och kvinnliga varianter av kung byxlös. Eller kanske, som Majakovskij uttryckte det, ”Ett moln i byxor”.

Hans-Olof Andersson

0 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*